Tove Jansson – Bildhuggarens dotter

Tillbaka till recensioner

Tove Jansson - Bildhuggarens dotter

När jag var liten hatade jag Tove Jansson. Eller rättare sagt: Jag hatade Mumin.

Barn brukar inte ha särskilt många nyanser om vad och varför de tycker som de gör. De gillar något, eller inte. Det måste vara svårt att veta vad som funkar eller inte när en skriver för dem.

Författare av barnböcker är också kända på ett mer definitivt sätt. Jag har märkt att antingen vet jag vem barnboksförfattaren är och kan nämna vartenda verk denne har skrivit, till exempel Roald Dahl eller Astrid Lindgren, eller så vet jag knappt vilka de är. Har jag inte fått en barnboksförfattares verk uppläst för mig eller läst det själv som barn har de passerat förbi mig och får aldrig samma förankring till mitt hjärta som de jag läste som barn.

Som liten var jag inte alls förtjust i Mumintrollen. Vi ägde ingen bok av Tove Jansson utan det jag visste om Mumintrollen var det jag såg på tv på fredagar. Jag hade nästan glömt bort hur illa jag tyckte det var, när jag en dag i högstadiet mindes allt på nytt.

Vi hade fått som gruppuppgift i skolan att ”forska” om varsin känd författare och sedan prata om dennes verk och person. Några av mina klasskamrater hade valt Tove Jansson. När de började redovisningen spelade de upp sången till den tecknade serien. Plötsligt färdades jag tillbaka i tiden, precis som Proust med madeleinekakan och lindblomsteet, och mindes det slitna trägolvet, den söndersuttna minifåtöljen i skumgummi och vår lilla tv av märket Saba. Samma våg av ångest som sköljde över mig varje fredagskväll när jag väntade på Disneydags infann sig. Jag hatade att jag var tvungen att titta på Mumin och Hippo innan det var dags för de stora kanonerna. Men efter de stora kanonerna (Disneydags) var det också slut på det roliga och det var en vecka kvar till nästa avsnitt, men först skulle nästa veckas Mumin och Hippo genomlidas.

Barndomstrauman finns i alla dess former och ibland känns det som om steget tillbaka till barndomen, och även barnlitteraturen kan vara svårt att ta. Som tur är finns det böcker som Bildhuggarens dotter, som är en brygga mellan barnbok och barndomsskildring.

Tove Jansson lyckas verkligen skriva en barnbok för vuxna. Uppdelad i korta noveller utspelar sig handlingen i hennes hem i Helsingfors och i sommarstugan. Det är en romantisk bild som målas upp, ungefär som Selma Lagerlöfs böcker om hennes barndom, bland annat Mårbacka, där läsaren får stiga in i en svunnen tid. Den stora skillnaden är att Tove Jansson lyckas berätta boken ur ett barns ögon. När de snöas in i en stuga leker de att de är björnar, den unga Tove Jansson går på upptäcktsfärd mitt i natten och kastar in sin ficklampa i ett förbiflytande isberg och hon leker mest hela tiden. Hon upplever äventyr med sin pappa, skulptören Viktor Jansson och sin mamma Signe Hammarsten-Jansson. Ibland är det lite ljummet och det känns som att det berättas samma sak om och om igen, men för det mesta är det verkligen mysigt. Jag kan själv minnas hur stora vissa problem kändes när jag var liten, hur mystiskt något kunde vara och leklusten som alltid fanns. Allt det är inbakat i Tove Janssons bok på ett oerhört vackert sätt. Om vi nu som barn inte var särskilt nyansrika med vad vi tyckte om saker, var däremot vår värld desto mer färgrik. Magin i tillvaron, upptäckarglädjen och det svallande känslorna var mycket kraftigare på den tiden och allt kommer tillbaka till mig när jag läser Tove Janssons Bildhuggarens dotter. Boken får mig att vilja ge mig in i barnböckernas värld än en gång och lägga fler författare till mitt hjärta. Jag har redan börjat med Tove Jansson.

Tove Jansson
Bildhuggarens dotter
Albert Bonniers förlag 2014 (utgavs första gången 1968)

2 thoughts on “Tove Jansson – Bildhuggarens dotter

  1. Pingback: Gillian Flynn – Vassa föremål | Bokfantomen

  2. Pingback: John Ajvide Lindqvist – Himmelstrand | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.