Thomas Pynchon – Inherent Vice

Tillbaka till recensioner

Omslag: Thomas Pynchon - Inherent viceNär jag bodde i Malmö för några år sedan var det en vän som berättade att han hemskt gärna ville läsa Thomas Pynchon, men att det var alldeles för svårt för honom. Med viss bävan tog jag itu med läsprojektet i början av detta år och fann att Pynchon må vara något svårsmält, men också underhållande.

Inherent Vice utspelar sig i Kalifornien 1970 och hippiekulturen är på dekis. Mansonfamiljen har nyligen blivit gripna och rättegången svävar som en ond ande över staden. Många av de som en gång i tiden omfamnade den drogliberala livsstilen har antingen fått heroinproblem eller dött. Men det finns fortfarande några tappra kvar. En av dem är Doc Sportello, privatdetektiven som nystas in i en salig röra när han försöker göra sin ex-flickvän en tjänst.

Jag läste någonstans att Inherent Vice har kallats för “sunshine noir” – ett genrenamn som summerar stilen på pricken. Du har alla ingredienser för en klassisk noir: femme fatales, oroväckande hitmans, en privatdetektiv med mer munläder än pondus, dubbelspel och en krimhistoria som rör sig mellan hantlagare och stora bossar. Men istället för ett svart-vitt 30- eller 40-tal är det ett soligt 70-tal sett genom ljuset på en konstant trippande detektiv. Mixen skapar en komplicerad väv med en stor portion humor.

I Inherent Vice visar Thomas Pynchon vilken mästare han är när det kommer till en dialog, även den i klassisk noirstil. Varenda karaktär har sitt sätt att prata med kvicka kommentarer, grova förolämpningar och fantastiska comebacks. Mötena mellan flummiga Sportello och den hippiehatande polisen Bigfoot är ett återkommande inslag som blir allt roligare desto oftare de ses.

Thomas Pynchon lyckas också låta knutarna vara lösa. Till en början läggs allt fler pusselbitar till den röriga handlingen. Läsaren får själv analysera dialogen för att försöka läsa mellan raderna. Men i slutet av boken, när historien ska knytas ihop, blir Pynchon allt mer förklarande och förlorar lite utav sin charm. På ett sätt är det som att antihjälten Sportello nyktrar till allt mer och lämnar knarkets värld, men det verkar också som att Pynchon inte litar på sin läsare.

Hur komplicerad handlingen än må vara så är det dialogen och stämningen som är det centrala i den här boken. Om du vill läsa Inherent Vice, läs den då för att få följa med i drogruset och för att färdas tillbaka till en tid som bäst kan beskrivas med bokens catchprase: “groovy”.

Thomas Pynchon
Inherent vice
Penguin press 2009

One thought on “Thomas Pynchon – Inherent Vice

  1. Pingback: Ali Smith – Jag är allt du drömt | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.