Sture Dahlström – Gökmannen

Tillbaka till recensioner

Sture Dahlström - Gökmannen

En gång kom en dag som jag aldrig trodde skulle komma. Jag läste ut Anna Karenina. Den hade följt med mig till fyra olika lägenheter. Det var sommar och det var andrahandslägenheter som avlöste varandra månadsvis. För att fira att den ryska tegelstenen var utläst drog jag hem till min bror för att låna en bok jag hade spanat in i hans bokhylla. Efter att ha läst baksidan på Sture Dahlströms Gökmannen var det nästintill omöjligt att inte vilja läsa den. Det är historien om Xerxes Sonson Pickelhaupt och hur han försöker befrukta hela världen och sprida sin avkomma till jordens alla hörn. Med en titel likt Gökmannen gick det inte en minut utan att jag försökte nämna vilken bok jag läste till någon i min närhet. Detta stegrade under perioden av läsning eftersom det visade sig vara så mycket mer än en bok med rolig titel, det var ett sant mästerverk!

Efter bara några sidor kände jag en enorm energikick i hela kroppen. Kanske var det att jag hade lämnat den trista Anna Karenina bakom mig som var den största anledningen men boken rivstartade direkt och föll mig verkligen i smaken. Sonson är en av de roligaste huvudkaraktärerna jag någonsin följt. Han är egocentrisk och galen. Långt ifrån putslustiga Allan Karlsson eller Ove med pekfingret. För en gångs skull var det här en bok som var skriven med samma mani och energi som huvudpersonen hade. Oftast är det alldeles för uppstyltat i all galenskap och då känns det som en distanserad studie av en galning. Här var läsaren med tokstollen konstant och fick ta del av hans innersta tankar och skruvade livssyn när han drev runt i Paris i flykt från svenska försvarsmakten och Bilmannen med sin onda lakej.

Det är en erotisk, rent av snuskig roman med grovt språk. Jag vet inte hur det är möjligt, men bokens händelser är för sjuka för att läsaren, eller åtminstone jag, ska bli illa berörd av det som står. Xerxes Sonsons livsåskådning är ytterst unik där spermans kvalité står i fokus. Bland annat vill han inte prata om kommunism därför att han är övertygad om att penisen krymper vid nämnandet av ordet. Vanligtvis när en bok är proppfull av sex finns det en obekväm känsla över att läsa inne på tunnelbanan. Det spanas över axlarna hit och dit och boken är öppen i högst trettio graders vinkel. Nu satt jag med boken på vid gavel och brummade iväg en skrattsalva till höger och vänster. Min blick sökte andra och den ville säga: ”Du såg rätt. Jag läser snusk”.

Ett tydligt tecken på att bokens vansinniga värld, energiska erotik och fenomenala språk uppskattades var när jag ombads (eller insisterade jag?) att läsa högt ur boken under ett midsommarfirande.

Nu har det gått en tid sedan jag läste Gökmannen, men Xerxes Sonson Pickelhaupt dyker upp i mina tankar hela tiden. Passion är något jag uppskattar mest i konst och den här boken känns som att den är skriven i ett enda långt rus på Trocadero och opium. Sture Dahlström har lyckats med konststycket att skapa en karaktär som är en otroligt dålig människa, men som man samtidigt hejar på. Förhoppningsvis finns han där ute någonstans och undviker militärtjänstgöring, sprider sin avkomma och trummar på en rik mans biltak varje natt.

Sture Dahlström
Gökmannen: En erotisk roman
Bakhåll 2006 (utgavs första gången 1975)

2 thoughts on “Sture Dahlström – Gökmannen

  1. Pingback: Sven Lindqvist – Myten om Wu Tao-tzu | Bokfantomen

  2. Pingback: Magnus Blomdahl – Äkta skräck | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.