Sofi Oksanen – Baby Jane

Tillbaka till recensioner

Omslag: Sofi Oksanen - Baby JaneDet var med stor spänning jag tog itu med min första Sofi Oksanen-roman. För henne själv var ”Baby Jane” den andra boken som kom ut och jag måste tyvärr säga att jag är lite besviken. Inte på grund av bokens utförande egentligen, utan på grund av dess handling. Jag har fått för mig, och jag tror att det stämmer. att Sofi Oksanen skriver om Finland och Baltikums svåra förhållanden mellan varandra och forna Sovjetunionen, något som verkar oerhört intressant. ”Baby Jane” behandlar inte något av detta, men det är ändå en god bok.

Romanen utspelar sig mellan 1995 och 2002. En namnlös berättare träffar den spännande och äldre Piki. Det uppstår kärlek direkt, eller en form av kärlek är det i alla fall, som sedan pågår under flera år. Men med tiden börjar berättaren förstå att det är något som inte stämmer med Piki. Hennes rutiner, alkoholvanor och motvilja för att gå utanför dörren är inte små egenheter, de kontrollerar hela hennes liv. Samtidigt är exflickvännen Bossa fortfarande med i bilden och tar om Piki i hennes psykologiska fängelse, lägenheten hon aldrig lämnar. Med tiden försämras relationen mellan berättaren och Piki och för att inte låta som Malou von Siverts så blir berättaren på ett sätt medberoende. Båda två blir sjukare av situationen de är i där panikångest och depression tar över hela livet.

Det var kanske någon som reagerade på att jag skrev att det var ”en form av kärlek” mellan berättaren och Piki. Vad jag menade med detta var att deras kärlek är inte särskilt psykisk eller känslosam. Den sexuell och fysisk till en löjlig nivå. När jag läser ”Baby Jane” irriteras jag över att det hela tiden ska knullas till höger och vänster. Det får de gärna göra och det är en form av kärlek det med, men jag fastnar inte för deras relation. Men det är nog inte det som är planen egentligen heller, eftersom deras kärlek är av den osunda varianten. Och jag önskar att den fick hålla sig till det, men berättaren ska hela peta in sexdetaljer och berätta om hur bra de är på att ligga. Det skiter jag faktiskt fullständigt i. Det känns som att jag spelar ”Jag har aldrig” med en nöjd jävel som utropar ”Jag har aldrig ätit pepparkakor ur röven på en annan person” för att sedan ta en stor klunk med ett belåtet leende. Visst kan det vara i viss mån, men det går till absurdum. Jag vill inte få den destruktiva spiralen störd av allt det där, för så pass viktigt är det inte.

Till en början tyckte jag att historien gick alldeles för snabbt och jag brydde mig inte att Piki hade panikångest eller att berättaren var deprimerad, men berättelsen lämnar aldrig den här världen och allt eftersom märkte jag hur det hela kröp in under skinnet på mig. Jag fick sympati för de två, störde mig på de två och levde mig in med de två. När slutet väl kom var jag besvärad och flera dagar senare tänkte jag fortfarande på boken. Den blev klaustrofobisk med sin avskalade handling. Snyggt och som sagt besvärande var det allt.

Sofi Oksanen
Baby Jane
Bazar förlag 2008
Originalets titel: Baby Jane (2005)

Leave a Reply

Your email address will not be published.