Siri Pettersen – Röta

Tillbaka till recensioner

Omslag: Siri Pettersen - RötaTidigare i år läste jag Siri Pettersens debut och tillika första delen i trilogin om Korpringarna, fantasyromanen ”Odinsbarn”. Jag tyckte om den, men ibland var tempot något för sakta. Nu när uppföljaren ”Röta” har kommit till de svenska bokhandlarna känns det nästan som att Pettersen har läst min kritik och tagit den till sig. Här går det undan i en väldans fart!

Den svanslösa Hirka som fick utstå en och annan hemskhet i världen hon var född och uppvuxen i. Eftersom hon var en människa och inte en ättling var alla livrädda att hon skulle sprida rötan och ta död på dem allihop. Men förra boken slutade med att hon lämnade sin värld för vår, i hopp om att stänga ute de blinda. Det som möter henne är ett högteknologiskt samhälle där all magi är som bortblåst, men stressen och miljöförstöringen är desto högre. Det visar sig också att hon inte är så säker här som först trodde. Här finns nämligen Graal, mannen som förde Urd i fördärvet och som gör allt för att komma tillbaka till Ymslanden. Samtidigt kämpar Rime, som är för macho för min smak, med ansvaret för hela alltet hemma i Ymslanden.

Och detta medför också att det är mer fart än i den förra boken. De två parallella historierna med Hirka och Rime, tillsammans med vissa snuttar från Graal, gör att läsaren vet mer än vad huvudkaraktärerna gör, vilket ger en stress och en spänning som jag tycker om. Det var inte lika mycket av den varan i första delen, där det är mer utav ett mysterium om vilka som är onda och goda. ”Röta” erbjuder en del överraskningar av det slaget också där vissa saker inte är som det verkar.
Det jag tycker allra bäst om i Röta är att gränserna mellan ond och god blir betydligt luddigare, något som vi fick uppleva till viss del i ”Odinsbarn”. När boken väl var utläst visste jag inte riktigt om vem jag hejade på. Siri Pettersen har också en förmåga att göra de dumma charmigt komiska, vilket försvårar det hela ytterligare.

Det jag saknar från första boken är de magiska inslagen. Vår värld vet jag tillräckligt mycket om som det är, även om kulturkrockarna som Hirka upplever är roliga. Hoppet mellan olika världarna doftar Den mörka materian-trilogin, men där tycker jag att vår världs mystik också fanns närvarande. Det går inte att få allt antar jag.

Eftersom ”Röta” är något mer magilös än ”Odinsbarn” blir slutet också något platt. Det finns inget storslaget slut där de onda och goda möts, istället flyter allting på som planerat. Desto mer laddar jag inför den tredje delen som mycket väl kan bli ett crescendo som heta duga!

Siri Pettersen
Röta
B. Wahlströms 2015
Originalets titel: Råta (2014)

2 thoughts on “Siri Pettersen – Röta

  1. Pingback: Marit Sahlström – Och runt mig faller världen | Bokfantomen

  2. Pingback: Vladimir Nabokov – Ögat | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.