Sara Stridsberg – Beckomberga. Ode till min familj

Tillbaka till recensioner

Omslag BeckombergaÄnnu en gång är Sara Stridsberg nominerad till Augustpriset och det här är fjärde i ordningen. Med sin roman Beckomberga. Ode till min familj har hon skrivit ett familjedrama som utspelar sig kring det gamla mentalsjukhuset. Kanske det här är boken som äntligen ger henne vinsten.

För de som inte vet vad Beckomberga är kan jag förklara lite kort att det är ett mentalsjukhus i utkanten av Stockholm (eller nu kanske det räknas som innerstad, som staden växer!) som var i bruk mellan 1932 och 1995. Jag visste inte så mycket om det innan, men efter att ha läst boken har jag fått lite mer inblick. Vad jag finner intressant är att de flesta i Stockholm verkar ha någon koppling till Beckomberga, men det är inget som det talas högt om. Det känns nästan som ett kapitel i svensk historia som börjar glömmas bort, eller rättare sagt rivas och förvandlas till bostäder.

Romanen gör nedslag i sjukhusets historia, både vid invigningen och dess sista dag i bruk. Vi får bland annat möta Olof, den sista patienten som nu ska ut i den nya världen, men dessa historier är bara små sidospår som förgyller boken. Berättelsen utspelar sig främst under åttiotalet, drygt ett decennium innan Beckomberga slog igen. I historiens mitt finner vi Jackie, en ung tonåring och hennes pappa Jimmie Darling. Efter föräldrarnas uppbrott ser hon allt mindre av sin far som försvinner in i missbruket tills han en dag blir inlagd på Beckomberga. Jackie börjar hälsa på honom dagligen och spenderar nästan all sin fritid hos pappan och hans medpatienter. Både i vuxen skepnad och i tonårsdräkt berättar hon sin familjehistoria som har formats av sjukhuset.

Beckomberga bjuder på en annorlunda far-dotter relation där Jimmie Darlings brutala ärlighet och destruktiva leverne skapar en sorglig, men samtidigt vacker historia. Kärleken från Jackie blir desto verkligare när den aldrig riktigt besvaras av fadern och när hon sedan tar varje tillfälle hon får till att besöka honom kliver hon in i en värld som både är ett fängelse och en frihet för alla inblandade. För det är så det känns som att Beckomberga var. Innanför murarna kunde de inlagda andas ut, få vård och vara som de var, men samtidigt var de inneslutna och utlämnade till någon annan. Kontrasten skapar en dynamik och en realistisk mystik kring det stora projektet Beckomberga.

Tyvärr går det lite väl fort i historien vid vissa tillfällen. Kapitlen är korta och det är flera gånger jag skulle vilja stanna kvar i texten och försöka gå in djupare i händelserna, men helt plötsligt är de över och det enda jag har kvar att luta mig mot är den avslutande meningen som alltid ska ha lite extra kraft. Som en poetisk cliffhanger som ska stanna kvar hos läsaren. Dessvärre funkar det inte riktigt för mig. Då vill jag hellre ha skildringar som går något längre där jag hinner kliva in i personernas tankar. För när jag väl får tillfälle att stanna kvar i dem blir jag rörd, speciellt historien om Olof som inte vill ut i den ”verkliga” världen är magnifik.

Beckomberga är nog en bok som gör sig allra bäst när den blir läst i ett makligt tempo där läsaren kan ge varje mening extra mycket tid, eller när blir läst för andra eller tredje gången. Jag vet bara att jag vill läsa den igen någon gång, en kall höstdag.

Sara Stridsberg
Beckomberga
Albert Bonniers förlag 2014 (inbunden)
Finns som e-bok

3 thoughts on “Sara Stridsberg – Beckomberga. Ode till min familj

  1. Pingback: Steve Sem-Sandberg – De utvalda | Bokfantomen

  2. Pingback: Lyra Ekström Lindbäck – Ett så starkt ljus | Bokfantomen

  3. Pingback: Beckomberga – ode till min familj  | Bak bok mat

Leave a Reply

Your email address will not be published.