Sara Lidman – Tjärdalen

Tillbaka till recensioner

Omslag: Sara Lidman - TjärdalenMitt första minne av Sara Lidman, som jag kan komma ihåg, var att jag fick skäll av en tant för att jag inte hade läst något av Lidman. Jag skämdes redan, som jag alltid gör när det kommer till olästa böcker, men det har inte kryllat av Sara Lidman i bokhandlarna de senaste decennierna. Desto roligare är det då att debutromanen Tjärdalen har kommit i en fantastiskt fin nyutgåva som en del av Albert Bonniers klassiker-serie.

Äntligen skulle jag ta itu med Sara Lidman och bli en i skaran av Sara Lidmans-läsarna där bland annat min mormor är medlem. Tjohej vad det skulle gå! Men ack, bara efter några sidor tog det stopp. ”Åh nej, den är skriven på dialekt” tänkte jag i panik. Och till råga på allt var det mysgnabb mellan en gubbe och hans kärring. Min entusiasm dog direkt och jag tragglade mig igen de första fyrtio sidorna. Jag förstod knappt vad som stod där och trots att jag är norrlänning tyckte jag att det var alldeles för grovt skrivet för att vara begripligt. Och inte fasen visste jag vad en tjärdal var heller, men det fick jag ta reda på. Är du själv osäker kan du läsa på lite (om du klickar här).

Efter att ha kämpat mig igenom den första fjärdedelen så hände plötsligt något. Jag kom in i bokens flöde. Egentligen är det så med alla böcker. Det är som kemi eller matte, det gäller bara att finna formeln, sättet den är byggd på och leva sig in i det, så går det bra. Eller det blir begripligt i alla fall. Och helt plötsligt blev det fantastiskt.

När Nisse vandrar ner till sin tjärdal för att börja den långa processen som slutligen ska bli trätjära upptäcker han att dalen är förstörd. Nedanför ligger byns bråkstake, Jonas, fastklämd efter att ha sågat sönder delar av tjärdalen. Nisse får en sådan chock att han halvt förlorar vettet och tror att djävulen är efter honom. Och runt denna tjärdal uppstår flera dilemman där byns invånare måste beslut sig om, bland annat om sabotören Jonas ska få läkarvård eller inte. Mitt i kaoset står Petrus, byns mest hjälpsamma och munvigaste bonde, men också den som är i störst ekonomisk knipa. Han försöker sätta sig upp mot resten av byn för att göra det som är rätt, men det är inte alltid så lätt som det låter.

Som sagt kom jag verkligen in i språket och efter det älskade jag boken. Den var fylld av härliga detaljer som kännetecknade varje enskild karaktär, komiska och hemska tankegångar hos byn som förvandlades till ett enda kollektivt medvetande, tänkvärda samtal och ett språk som kändes oerhört levande när en väl kom in i det. Det kändes nästan som att samtalen fortsatte när bokens pärmar var stängda. Jag hoppas att folk tar sig tid att komma in i det dialekttyngda språket, för det är väl värt det. Tjärdalen får en att känna igen sig både hos den utstötta som försöker göra rätt, men också kollektivet där alla är rädda för att göra fel. Jag kan helt plötsligt förstå varför tanten var arg på mig som hade missat detta.

Sara Lidman
Tjärdalen
Albert Bonniers förlag (2015)
Utkom första gången 1953

2 thoughts on “Sara Lidman – Tjärdalen

  1. Pingback: Birgitta Trotzig – Dykungens dotter | Bokfantomen

  2. Pingback: Viktor Johansson – Bonsaikatt | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.