Richard Flanagan – The Narrow Road to the Deep North

Tillbaka till recensioner

Omslag: The narrow road to the deep north

Vinnaren av årets Man Booker Prize är den australienska författaren Richard Flanagan med romanen The Narrow Road to the Deep North. Det är en annorlunda krigshistoria som följer australienska krigsfångar både innan, under och efter andra världskriget med konstruktionen av järnvägen mellan Bangkok och Rangoon i fokus. Bitvis briljant är det en bok som bjuder på många läsvärda stunder, men också rutinmässiga skildringar.

Allting cirkulerar kring en dag i Burma. Det är en hemsk dag – en dag som alla andra. De allierade krigsfångarna tvingas bygga en järnväg mellan Rangoon och Bangkok under extrema förhållanden. De kämpar mot klockan för att bli färdiga i tid, men en kraftigare kamp utkämpas mot svält, kolera och fångvaktarna som driver dem alldeles för hårt. Dorrigo Evans är krigsfången från Tasmanien som för befälet över fångarna och vi får följa honom genom hela hans liv och stifta bekantskap med människorna i hans närhet. Historien vävs ut åt olika håll och spänner sig över flera årtionden, men vi återkommer hela tiden till den ödesdigra dagen i fånglägret. Fler och fler karaktärer tillkommer med sitt eget perspektiv, vilket gör boken nyansrikare, men också något otajt. Vissa kapitel känns outvecklade och andras är alldeles för utdragna. Jag tycker att Richard Flanagan är något för ojämn för att förtjäna årets Man Booker Prize. När han skildrar misären och hur meningslöst allting känns lyckas han med bravur. Alla dödsscener är vackra och hemska på samma gång. Fångarnas förvirrade tankar som famlar omkring efter något att förstå är hjärtskärande sorglig. Det är bokens allra bästa partier. Men när hjälten Dorrigo Evans ska vara full av känslomässiga motsägelser tycker jag att allting blir schablonartat. Känslorna som förmedlas ska vara så självmotsägande och oväntade hela tiden. Istället för att dyka ner i ett skadat psyke och med små precis medel förklara hur varje tankegång föder en annan blir det istället häftiga känslor åt olika håll som känns mekaniska.

Jag hade hoppats att The narrow road to the deep north skulle ge mig mer inblick i det historiska. Vid närmare eftertanke var det helt fel ingång. För det är en roman som handlar om människor och hur de formas av krig och traumatiska händelser. The Narrow road to the deep norths historia kan appliceras till vilket krig som helst. Tragiken är bitvis riktigt fin, men det hade behövts mindre fokus på Dorrigo Evans och mer inblick i hans medfångarnas liv för att porträtten skulle få komma till sin rätt. Richard Flanagan borde ha riktat in sig mer på det hemska och svårdefinierade i en grupp utsatta människor. För det är där han lyckas med bravur.

Richard Flanagan
The Narrow Road to the Deep North
Chatto & Windus 2014 (inbunden)
Finns som e-bok

2 thoughts on “Richard Flanagan – The Narrow Road to the Deep North

  1. Pingback: Ali Smith – How to be both | Bokfantomen

  2. Pingback: Joshua Ferris – To rise again at a decent hour | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.