Per Olov Enquist – Liknelseboken: En kärleksroman

Tillbaka till recensioner

Per Olov Enquist - Liknelseboken

Liknelseboken är Per Olov Enquist senaste bok, Augustprisnominerad och även den första boken jag har läst av honom. Förväntningarna var höga, men frågan är om jag klev in för sent i hans författarskap?

Boken har undertiteln ”En kärleksroman” och handlar om författarens relation till kvinnan som tog hans oskuld. Det är ett slags kärleksbrev från den levande sidan, han själv – till den döda, kvinnan som tog hans oskuld. Läsaren följer författaren i en mängd olika åldrar, från barn till gammal man. Förflyttningen i tid är svår att veta var den sker, för boken är skriven på ett sätt som är originellt, men också svårtytt.

Scenen när berättaren och den äldre kvinnan har sex på det kvistfria furugolvet är något som säkerligen om några år kommer bli läst av studenter på nationella proven i svenska. Det är en fin och komisk situation som är basen i Liknelseboken, främst för att det är enda gången läsaren får landa tillräckligt länge i en specifik scen och det är skrivet utan tidshopp, upprepningar och på ganska begriplig svenska.

I boken nämner författarens farfar Inbillningskraften: ”Denna jättemuskel! Med inbillningskraften var man ju fri och kunde förflytta både stora minnen och små, och omskapa, och detta med jättemuskel förklarade så mycket.”

Den används flitigt och jag är säker på att Per Olov Enquist vet exakt vad han gör när han skriver på detta sätt, men det behöver inte betyda att det är bra. I boken skriver han om sin arbetsdagbok, om hur han på åttiotalet skrev i jag-form. Den tiden är nu förbi. Har han skrivit för mycket i den formen och därför testar han något nytt? Hoppen i tid, de otaliga repetitionerna av norrländska uttryck, till exempel ”Man baxnar!” och en uppsjö av utropstecken blir en salig röra. ”Det kvistfria furugolvet” upprepas till oändlighet och blir tjatigt trots att boken inte är något mer än två hundra sidor lång.

En repetition kan vara upprepad så pass sparsmakat att det blir vackert. Det kan vara en tydlig bas i ett litterärt verk som Stig Dagermans Bränt barn eller exempelvis Martin Luther Kings I have a dream-tal, men det kan också bli något som sänker verket. Det kvistfria furugolvet, som jag själv även upprepar gång på gång, har varit på allas läppar så fort Liknelseboken har berörts och det som kunde ha varit en snygg detalj blir istället krystad för mig. Magin försvinner om det inte upprepas på rätt sätt. I Liknelseboken är det skrivet alldeles för yvigt för att upprepningarna ska ge mig en trygg ram att förhålla sig runt.

Språket kommer i vägen för en bra historia, för det finns många bra bitar i boken bland annat en begravning och när mostern berättar att hon inte är längre troende, men de kommer inte till sin rätt. Boken har fått god kritik. Det får mig att tänka på Kejsarens nya kläder. Vågar ingen säga att de knappt förstår vad som står på sidorna för att verka dum? Är jag ensam om att inte förstå? Jag undrar hur det hade sett ut om Per Olov Enquist hade vunnit Augustpriset. Hade det blivit en bästsäljare som diskuterades vilt, eller hade de nyfikna läsarna blivit tokiga över att något som detta kunde vinna?

Per Olov Enquist
Liknelseboken: en kärleksroman
Norstedts 2013

2 thoughts on “Per Olov Enquist – Liknelseboken: En kärleksroman

  1. Pingback: Stefan Zweig – Världen av i går | Bokfantomen

  2. Pingback: Lena Andersson – Egenmäktigt förfarande | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.