Ottessa Moshfegh – Eileen

Tillbaka till recensioner

Omslag: Ottessa Moshfegh - EileenIbland kommer det thrillerromaner där det inte är handlingen som är det centrala, utan det är stämningen. Ottessa Moshfeghs Eileen är en sådan roman.

Av årets Man Booker Prize-nominerade är det enbart Ottessa Moshfegh som är debutant på romanscenen. Hon har redan prisats för sina noveller, men man kan knappt önska sig en bättre start på livet som romanförfattare. Är man en av de som hamnar på Man Bookers shortlist kan man vänta sig bra med publicitet och ökade försäljningssiffror. Och en recension av Bokfantomen såklart.

Läsaren möter en namnlös berättare som minns tillbaka på sin ungdom. En tid då hon var någon annan, när hon hade ett annat namn. Det är en tjej i tjugoårsåldern som heter Eileen. Hon jobbar på ett fängelse för ungdomsbrottslingar, dricker för mycket och tar hand om sin pappa som super tio gånger mer. Hennes syrra är utflugen, mamman är död och det enda Eileen gör hela dagarna är att hata allt och alla. Förutom Randy, en av fängelsevakterna som figurerar konstant i Eileens sexuella fantasier.

Livet tragglar på i vanlig lunk utan någon större förändring. Pappan blir allt sämre och våldsammare, men en dag bara några dagar innan jul gör Rebecca entré. Hon är välutbildad, snygg och en frisk fläkt i den sunkiga New Hampshire-staden som Eileen bor i. Eileen får en ladycrush nästintill direkt och Rebecca lyckas rucka Eileen ur hennes hopplösa tillvaro. För när julen är över har Eileen kastat av sig sitt givna namn och blivit någon annan. Men för att komma dit måste hon göra något som sätter bollen i rullning.

Som jag nämnde i inledningen av denna recension är det inte handlingen, utan stämningen som gör Eileen till en speciell berättelse. Det stämmer till viss del. Den dekadenta tillvaron, den ocharmiga spritförbrukningen och det kalla New England sipprar ur sidorna. Livet känns så grått i Eileens värld, men får plötsligt färg med Rebecca. Och i den här boken köper jag verkligen Rebeccas charm. Hon känns nästan övernaturligt härlig och snygg, sett ur Eileens ögon. Hon är den enda ljuspunkten i den glåmiga tillvaron.

Ottessa Moshfeghs presentation av Eileen, hennes trista och inrutade liv med knappt några spelpjäser med i dramat gör att kontrasten till Rebeccas uppenbarelse fungerar så bra. Det känns avskalat och enkelt där det bara är de två som egentligen spelar någon roll. Fångvaktaren Randy är ett nödvändigt offer för Eileens sexuella fantasier, pappan ett obehagligt ankare. Mer behövs inte. Till skillnad från Deborah Levys Hot Milk där det finns för många personer inblandade på för kort tid hinner läsaren själv förstå fascinationen för en nästintill övernaturlig varelse, i denna bok i formen av Rebecca.

Det absolut bästa är personen Eileen, en otrevlig antihjälte som på något sätt är behagligt bitter och sorglig. Men även om det är hon och stämningen som lyfter boken finns det också en intressant intrig. Det blir på vissa sätt en fråga om klass, där Rebecca ska leva efter en viss moral och världsåskådning. Men hon kan lämna det när som helst eftersom hon är rik och belevad. För Eileen är det snarare en verklighet och när de två försöker ta lagen i egna händer blir det bitvis riktigt spännande. Mer än så tänker jag inte säga. Läs boken istället.

Ottessa Moshfegh
Eileen
Vintage 2015

2 thoughts on “Ottessa Moshfegh – Eileen

  1. Pingback: Deborah Levy – Hot milk | Bokfantomen

  2. Pingback: David Szalay – All that man is | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.