Neil Gaiman – Oceanen vid vägens slut

Tillbaka till recensioner

Omslag: Neil Gaiman - Oceanen vid vagens slutJag har aldrig läst Neil Gaiman tidigare, men jag är väl medveten om att hans fanskara är minst sagt hängivna. Egentligen har jag inget exempel, men känner många som talar om honom som en semi-gud. Det verkar som att han storverk är ”American Gods”, men den första boken jag läst, ”Oceanen vid vägens slut”, var inte dum den heller.

Historiens berättare har återvänt till sitt barndomshem efter en begravning. Familjen bor inte kvar, men det gör grannarna som bor lite längre ner på gatan. Berättaren beger sig dit och börjar sakta minnas den lilla flickan Lettie Hempstock som hjälpte honom för länge sedan. När ett magiskt mynt fastnar i halsen på berättaren får han hjälp av Lettie, hennes mor och mormor. De visar vara mer gudalika varelser än de oskyldiga grannarna han trodde att de var. För att bli av med myntet får berättaren färdas in i en annan värld, men något går fel. Väl tillbaka i den vanliga världen får han redan dagen efter en ny barnvakt, den otroligt läskiga Ursula som inte låter honom träffa Lettie mer.

”Oceanen vid vägens slut” är en magisk saga som är väldigt spännande för det mesta. Jag finner en enorm trygghet hos Hempstock-familjen som kan lösa allting, men så länge de är med i historien blir den inte så läskig. Då vet en att det kommer gå bra på något sätt, det är bara för berättaren att lunka med. När berättaren däremot är ensam är det riktigt ruskigt, något som Neil Gaiman får fram på ett strålande sätt.

Nu när jag har läst min första Neil Gaiman är det en sak jag tyckte extra mycket om. Gaiman kan konsten att göra magin verklig. Den känns inte abstrakt och ogripbar. De obehagliga varelserna liknar blöta mattor och monstren är fågellika varelser, bara för att ta några exempel.

Jag är oerhört svag för Narnia och den här lilla dammen nära huset liknar garderoben i ”Häxan och Lejonet” – något som kittlade min sagonerv. Jag blev halvt övertygad om att magi finns i närheten hela tiden, bara att vi inte ser den. Det var inte illa gjort av Neil Gaiman. Historiens utformning, med det undangömda minnet som träder fram igen på en speciell plats, gjorde att mötet mellan magin och vardagen känns fullt möjlig. Vem vet vad som döljer sig i våra minnen. Jag minns själv hur jag såg en brasa i skogen en gång när jag promenerade. Jag sprang dit och hörde trummor trumma omkring mig. Efter en stund dök det upp en massa människor i vita kaftaner (inte som Ku Klux Klan, mer som konfirmander). Sedan vet jag inte vad som hände. Kanske minns jag om jag återvänder till den där gläntan i skogen… Det får jag skriva mer om i så fall.

Neil Gaiman
Oceanen vid vägens slut
Månpocket 2015 (Inbunden Bonnier Carlsén 2014)
Originalets titel: The Ocean at the end of the lane (2013)

2 thoughts on “Neil Gaiman – Oceanen vid vägens slut

  1. Pingback: Linn Ullman – De urolige | Bokfantomen

  2. Kul att hitta din bokblogg! Jag gillade också denna enda Gaimanbok, som jag läst, och ännu mer intetvjun med honom i Babel om boken. Elden i skogen har jag också haft en mycket stark hypnotisk upplevelse av, fast för dej var det tydligen en verklig promenadupplevelse?

Leave a Reply

Your email address will not be published.