Margaret Atwood – The handmaid’s tale

Tillbaka till recensioner

Omslag: Margaret Atwood - The handmaid's tale Få serier har varit så omtalade i år som The handmaid’s tale, dystopin baserad på Margaret Atwoods roman med samma namn. Låt oss blicka tillbaka på boken från 1985 som har fått ett uppsving på grund av vindarna som blåser igenom vår värld.

Handlingen utspelar sig i Gilead, ett totalitärt samhälle som en gång var USA. En kristen extremistgrupp har störtat regeringen och rivit upp konstitutionen. Ett styrelseskick som till stor del går i linje med Gamla testamentets anvisningar har införts, HBTQ-personer dödas och oliktänkande likaså. Miljöförstöringen är så pass illa att nästintill alla människor är infertila. Utom några få, och det är dessa som kallas “handmaids”. Deras uppgift är att föda barn åt ledarna och deras fruar.

The handmaid’s tale inleds med ett citat från Bibeln. Det är från historien om Rachel, Bilhah och Jacob. Rachel kan inte få barn med sin man Jacob, men istället använder de tjänarinnan Bilhaha som surrogat, och det är den metoden Gilead anammar för att få fram barn till de fina familjerna. Om tjänarinnorna inte levererar skickas de iväg till kolonierna där en säker död väntar.

De bästa dystopierna har alltid något olycksbådande och siande över sig. The handmaid’s tale är en av dem. Margaret Atwood har sagt att allt som händer i boken, avrättningar, avelskap, förföljelser och inskränkande på kvinnors rättigheter har hänt eller händer i världen. Det är kanske därför tv-serien har blivit så populär. Demokratier vacklar runt om i världen, krig och svält går att finna på många platser på jordklotet och miljöhotet blir allt svårare att blunda för. Samtidigt förföljs HBTQ-personer i Tjetjenien, Uganda och en mängd andra platser. Kvinnors rättigheter inskränks i USA och det blir allt mer polariserat inom politiken. The handmaid’s tale känns inte som en avlägsen framtid, utan som ett öde som kan drabba oss om vi tar våra rättigheter för givna och inte försvarar dem.

Jag vet inte vad jag tycker är mest skrämmande; Dystopier där staten har styrt så länge att huvudpersonerna inte vet om något annat, eller nyinstiftade riken där befolkningen fortfarande minns en tid då de var fria. The handmaid’s tale är av den senare varianten och det är också det som gör den så skrämmande. Offred har en dotter som har tagits ifrån henne, en man som hon inte vet om han lever eller är död. Samtidigt finns det en underjordisk motståndsrörelse som kämpar för att få tillbaka det gamla styret.

Eftersom Offred vet om en annan värld går det inte riktigt att döda hoppet. Varje dag går hon förbi muren i stan för att se om hennes är en av de livlösa som hänger längs med väggen. Samtidigt börjar förbjudna lustar att uppstå. Husbonden vill vara med Offred mer än under avelsriterna. Offred vill vara med husbondens chaufför.

Jag har läst en hel del dystopier under årens gång, men det är få som känns så obehagligt verkliga som The handmaid’s tale. Där de flesta dystopier riktar sig mot militären och mot makten, lutar sig den här romanen mot Bibeln. Det gör allting ett snäpp mer obehagligt. Men när det kommer till skildringen av alla hemskheter är jag inte lika imponerad.

Margaret Atwood kommer från en akademikerfamilj och det märks. Världen som hon har skapat är verkligen realistisk, med välgjord research och precision till alla detaljer. Men det är något för sterilt när det kommer till alla känslor. Det känns som att jag läser en avhandling i vissa delar. Desperationen, skräcken, lustarna och hämndbegäret lyser inte igenom texten. Jag blir inte berörd av det som står där, inte alls som jag blir när jag ser det i tv-adaptionen. Men det kanske är det som är allra mest skrämmande. Att om en själv skulle lämna ett vittnesmål över en så brutal värld skulle en vara alldeles för avtrubbad för att göra det rättvisa.

Margaret Atwood
The handmaid’s tale
Originalutgåva: 1985
Nytryck: Vintage classics (2010)
Svensk titel: Tjänarinnans berättelse
Översättning: Maria Ekman, Norstedts 2017

One thought on “Margaret Atwood – The handmaid’s tale

  1. Pingback: Ali Smith – Flicka möter pojke | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.