Magnus Blomdahl – Äkta skräck

Tillbaka till recensioner

Magnus Blomdahl - Äkta skräck

En god vän till mig vill att vi ska göra en skräckfilm ihop en vacker dag. Som en uppmaning gav han mig Äkta skräck i födelsedagspresent i mitten av april och jag läste den några månader senare. Med ett blodigt omslag och lite naket blev jag intresserad och för en drömmande filmskapare kändes det bra att läsa en bok för att förbättra mina kunskaper i ämnet.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om boken. Den är helt okej. Det är främst intervjuer med filmskapare och Magnus Blomdahls expertis i ämnet imponerar. Hans förhållningssätt har jag däremot ett problem med. På baksidan står det ” Det handlar inte om fucking Saw. Det handlar om skräckfilm. Skräckfilm på riktigt.” Det är tydligt att Magnus tycker att detta är en högre grad av film och en väldigt tuff sådan. Filmer som inte alla människor klarar av. Jag har väldigt svårt att ta något sånt på allvar. Filmskapare med namn som bland annat Lucifer Valentine är inte skrämmande. Herr Blomdahl kan knappt dölja sin förtjusning när han nämner att denne har haft ett incestuöst förhållande med sin syster. Hörde ni? Incest! Visst är han ond?! Visst är han hård?

Är det något jag som läsare ska reagera speciellt på? Jag betvivlar inte att många av dessa filmer kan ge en mardrömmar, en av dem såg jag faktiskt av misstag som tolvåring. Det var en japan som blev örfilad hundra gånger på ena sidan, sedan hundra gånger på andra för att sedan eskalera med hundra sparkar, hundra slag och dylikt. Filmen gjorde mig väldigt brydd, men allra mest för att jag inte fattade var min kusin hade hittat filmen. Han visste inte heller. I någon låda någonstans verkade han ha gjort fyndet. Det var en bränd CD-skiva utan någon text skriven på. I flera år funderade jag på vad fasen det var som jag hade sett, men många år senare fick jag slutligen svaret!

Extremfilm är en konstart precis som andra, och det skiljer sig ofta från annan skräckfilm. Men försök inte lura i mig att en genre är tuffare än en annan. Tonen i boken är samma som många hårdrockare har på fest tillsammans med popsnören. De sitter och poängterar om och om igen att ingen bör be dem köa nästa låt på Spotify.  Deras musik är nog alldeles för hård för resten av sällskapet. Jag tror inte att allmänheten börjar blöda ur öronen om de hör Hellacopters eller ZZ Top. Ingen börjar grina av black metal, men det kan paja stämningen. Jag tror inte heller att den som gillar romantisk komedi är mindre hård än någon som gillar extrem film. Det finns hemskare saker i världen än en massa blod och spya. Extrem film är beundransvärt för att det försöker att vara otroligt allvarligt till skillnad från vanliga skräckfilmer som kan gömma sig bakom humor om det blir pannkaka av de läskiga sekvenserna.

Boken gav en del filmtips och tänkvärda förhållningssätt till denna filmgenre, men annars var den ganska dålig. Det känns som att författaren vill belysa alla chockerande inslag som han kan stå ut med och sedan få läsaren att må dåligt av det hela, främst genom en massa blodiga och porriga bilder i mitten, men jag förblir ganska oberörd. Lite obekvämt var det på tunnelbanan, men inte värre än när man råkar ramla över en barnvagn som har körts in i knävecket.

Magnus Blomdahl
Äkta skräck: den nya vågen av extrem film
Vertigo förlag 2011

2 thoughts on “Magnus Blomdahl – Äkta skräck

  1. Pingback: Sture Dahlström – Gökmannen | Bokfantomen

  2. Pingback: Paul Auster – New York-trilogin | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.