Linn Ullman – De urolige

Tillbaka till recensioner

Omslag: Linn Ullman - De uroligeJag har länge trott att jag hyst en hatkärlek till Ingmar Bergman. Men sen kom jag på att det inte alls stämmer. Jag har bara kärlek för honom, åtminstone när det kommer till hans konstnärliga verk. Hatet i fråga (ett något för starkt ord) gäller snarare kulturvärlden och Sveriges förhållande till honom. Skildringarna av honom som ett konstnärligt geni må vara en sak, men den här tävlingen om vem som jobbade närmast honom, eller kände honom bäst, eller älskade honom mest, eller vem han betydde mest för gör mig trött att höra på. Därför var det underbart att få läsa Linn Ullmans historia om sin mamma och pappa istället. Ett lagom sentimentalt porträtt där Bergman snarare skildras som halvknepig pappa än en gudalik symbol.

Med föräldrarna Liv Ullman och Ingmar Bergman har Linn Ullman varit en del av offentligheten under en större delen av sitt liv. Men de senaste decennierna har Ullman främst varit känd för sina egna bedrifter, bland annat ett flertal prisade romaner och sitt väl ansedda kritikeröga. Tydligen har hon inte pratat särskilt mycket om sina föräldrar tidigare i pressen, men det gör det hela ännu mer intressant att läsa om det.

Tre namnlösa personen: Mamma, Pappan och flickan är alla kopplade till varandra, men de är inte med i en och samma krets. Mamma och flickan är en enhet. Flickan och Pappa är en annan, Mamman och Pappan en tredje. Somrarna tillbringar flickan tillsammans med sin pappa på Fårö, resten av året är hon med sin mamma i Norge eller någonstans i utlandet. Endast vid några få tillfällen träffas de alla tre samtidigt. Det är de två relationerna med sina föräldrar som Linn Ullman skriver om. Hon skildrar sommarminnen, vad som var tillåtet och inte i pappans hem, boendet i USA, pappans sorg efter att hans fru dog, mammans pojkvänner och flickans egen uppväxt. Egentligen är det inte så mycket mer än det. Men det är riktigt bra berättat. Hela boken är enkelt skriven, jag kunde läsa den på norska utan problem, och i det här enkla språket fanns också någon slags naken ärlighet. I boken skriver Linn Ullman att om man ska skriva om verkliga personer i sin närhet så måste man göra dem fiktiva. Jag vet inte vad som är påhittat och inte, men allt känns äkta. De där finna minnena, sorgen och till viss del förvirringen kommer fram i den här perfekt balanserade familjeskildringen som är både sentimental och nyktert åskådande. Jag är verkligen imponerad.

Linn Ullman
De urolige
Forlaget Oktober 2015

One thought on “Linn Ullman – De urolige

  1. Pingback: Neil Gaiman – Oceanen vid vägens slut | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.