Leo Tolstoj – Anna Karenina

Tillbaka till recensioner

Omslag: Anna KareninaJag vet inte hur många gånger jag har skrivit om den här recensionen om Anna Karenina. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara den. På samma sätt var det när jag skulle börja läsa den. Jag drog mig för att sätta igång, men det var en bok jag hade haft ögonen på under en lång tid. Den har funnits i min bokhylla sedan jag var liten. Tre band med väldigt fula omslag, tusen sidor text med ganska dålig typografi. Klart jag inte var sugen. ”Den är inte bra” sa min pappa om och om igen när jag frågade om den.

Men efter flera veckors slit med boken var jag färdig och satte mig ner för att skriva mitt utlåtande. Såhär löd det en gång: ” Anna Karenina, ett av Leo Tolstojs storverk är en grandios historia, fylld med passion och… Men ibland är den lite väl tjatig.” En annan gång, när jag var irriterad lät det såhär. ”Min pappa gillade karaktären Kitty. Kitty, karaktären i Anna Karenina, inte Kitty som i den kvinnliga detektiven som småbarn läser. Eller de kanske är samma person. Hur många Kitty kan det egentligen finnas här i världen? Vem fan döper sitt barn till Kitty egentligen? Då måste det vara något galet. Man måste bli ett störigt barn om man heter Kitty. En sån där unge som pratar barnspråk i vuxnas sällskap för att göra sig söt. Men det är du inte Kitty! Stick iväg och ät pärlor, mamma ska steppa loss!”

Boken är oerhört lång och det är lätt att glida in på sidospår, men jag ska göra mitt bästa. Vi får följa Anna Karenina som lämnar make och son, sin position och sitt vett för att få vara tillsammans med sin älskare greve Vronskij. Istället för en hängiven hustru ger hon efter för sina innersta lustar och lever passionerat, men turbulent med greve Vronskij. Parallellt får vi följa Konstantin Levin, en man som slickar såren efter ett misslyckat frieri till den ovan nämnda Kitty. De två historierna symboliserar för mig två olika levnadssätt. Anna Karenina är människan som lever efter instinkten och känslorna. Konstantin Levin lever efter förnuftet och samhället. Men vilket sätt gör en mest lycklig? Båda historierna är egentligen bra och värda att följa, men när det har pågått i nästan tusen sidor är det ganska tjatigt.

En behållning i historien är att den är bra skriven. Den ryska adeln och landsbygden känns välbevarad inom bokens ramar. Men jag förväntade mig mer. Som avrundning vill jag säga att Anna Karenina har en del goda stunder, men om man prompt inte vill läsa en historia om en svunnen rysk tid kan man låta bli. Som tidsdokument är den bra, som kärlekshistoria halvdan och om Tolstoj hade låtit bli att hela tiden återanvända samma adjektiv (som gnällig och ironisk) skulle den också ha ett språk som håller hög kvalité.

Leo Tolstoj
Anna Karenina
Norstedts 2011
Originalets titel: Anna Karenina (1877)

One thought on “Leo Tolstoj – Anna Karenina

  1. Pingback: Leo Tolstoj – Ivan Iljitjs död | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.