Lena Dunham – Not that kind of girl

Tillbaka till recensioner

Omslag: Lena Dunham - Not that kind of girlJag är en av dem som har ganska svårt för Girls, på grund av flera olika anledningar. Främst för att det ska tillskrivs som representativt för alla kvinnor i västvärlden, vilket jag inte riktigt håller med om. Men det är inte seriens fel, egentligen. Däremot är det ganska tråkigt ibland, karaktärerna är överdrivna och de är sjukligt narcissistiska, vilket förmodligen är seriens fel.

Däremot gillar jag seriens skapare Lena Dunham, nästan exakt hela tiden. Vad jag menar med det kan jag förklara lite längre ner i texten. Först kan jag försöka berätta om boken. Den är skriven av Dunham och i en serie essäer avhandlar hon en massa saker som varje människa borde ta en del av, bland annat menstruation, vaginaproblem, killproblem, avundsjuka och hopp om att vara speciell, nästan alltid skrivet på ett ärligt och roligt vis.

Jag blir oerhört imponerad över Dunhams öppenhet. Möjligtvis har hennes kontinuerliga terapisamtal sedan barnsben gett henne mod att prata om saker jag aldrig skulle våga, men det känns samtidigt som hon borstar bort vissa ämnesområden. Hon kan avhandla flera underliga och ganska hemska historier som jag känner igen från serien, men när hon är inne och nosar på privilegierna som uppväxten i en överklassfamilj kan medföra skyndar hon sig snabbt vidare. Inte för att hon måste prata om det, men det är en sida som aldrig tycks lyftas fram av henne själv. Istället tar hon alla chanser hon får till att berätta anekdoter där hon själv gärna framstår som udda, men samtidigt oerhört unik och rolig. Efter ett tag blir det något tjatigt.

Under läsningens gång kom jag på när jag tycker om Lena Dunham och inte. När Dunham är i samtal med någon annan är hon kvick, rolig och klok. Hennes humor kommer i lagom doser och hennes briljans skiner igenom. När hon är själv kan det bli väldigt babbligt och det känns som att texten försöker vara rolig snarare än eftertänksam många gånger.

Men bäst är det när Lena Dunham är ärlig och inte ens försöker vara rolig. Till exempel våldtäkten hon berättar om är saklig och oerhört hemsk. Än en gång vill jag lyfta fram att det finns en massa guldkorn att hitta i den här boken. Möjligtvis ska man inte läsa alla essäer i rad, men du borde åtminstone läsa dem.

Lena Dunham
Not that kind of girl
Random House 2014

2 thoughts on “Lena Dunham – Not that kind of girl

  1. Pingback: Vladimir Nabokov – Ögat | Bokfantomen

  2. Pingback: John Ajvide Lindqvist – Rörelsen: Den andra platsen | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.