Lena Andersson – Egenmäktigt förfarande

Tillbaka till recensioner

Lena Andersson - Egenmäktigt förfarande

Ingen bok har på senare år varit lika omtalad och omdebatterad som Lena Anderssons senaste roman Egenmäktigt förfarande – En kärleksroman. Det är en bok som många känner igen sig i och som väcker känslor, både på gott och ont.

Boken handlar om Ester Nilsson, en essäist och poet som faller hejdlöst för videokonstnären Hugo Rask. Hon lämnar sin sambo och inleder en relation med Hugo. De har inte riktigt samma mål med förhållandet och en rad missförstånd följer varandra. Ester är kär och vill hela tiden att alla samtal som sker mellan de två ska vara ett intyg på att Hugo känner likadant. Det gör han inte.

Egenmäktigt förfarande är en bra roman. Alla som har någon gång har varit kär kan känna igen sig i de analyser och granskningar som Ester ägnar åt sms, brev och samtal som hon har haft med Hugo. Det är en bok som stannar hos läsaren och måste diskuteras med andra som har läst verket. Efter att jag läste boken har jag samtalat med en rad andra som också har läst den. Var och en har sin egen bild av deras relation. Ester är en idiot som är blind för vad som är sagt. Hugo är en ännu större idiot som ger falska förhoppningar. Ingen av dem gör fel, båda gör helt fel. Som vanligt har en bok lika många versioner som läsare. Handlingen är inte vansinnigt medryckande eller unik, men dess enkla historia och möjlighet till vidare diskussion är ett stort plus.

Lena Andersson skriver rakt och enkelt. Hon lyckas skriva observationer som formulerar vad många tänker i och om relationer, men inte kan säga på ett lika bra sätt. Flertalet vänner har sagt att de har strukit under passager och meningar i sitt exemplar som de vill lägga på minnet. Men i sättet den är skrivet finner jag en viss svårighet. Det är en känslokall roman om känslor. Språkets enkelhet gör att historien känns för klinisk och avskalad. Ester blir passionslös i mina ögon. Erotiken uteblir nästan helt, hon är mest för att argumentera för sig själv istället för att känna något med kroppen. Kärlek är så mycket mer än att samtala med sig själv, det är känslor som stormar! Glädje och ångest som varvas i en vidunderlig kombination.

”En blivande klassiker” har recensenter sagt om Egenmäktigt förfarande. Kanske är det möjligt. Som kartläggning av en relations maktspel är den spektakulär. Enda argumentet jag har för att den inte ska bli en klassiker är de två huvudkaraktärerna. De för fisförnäma samtal som ingen normal människa pratar. I boken skriver Ester ett sms till Hugo med en observation av Albert Camus som är vedervärdig att läsa. Dock bidrar det till en humor i historien. De talar på en hög intellektuell nivå om politik och kultur, men de kan inte alls prata med varandra om deras egen relation. Men det passar verkligen inte alla. Där är det inte språket eller igenkänningsfaktorn som spelar in. Det är vår beundran eller avsky för den smalaste formen av finkultur.

Lena Andersson
Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek
Natur & Kultur 2013

2 thoughts on “Lena Andersson – Egenmäktigt förfarande

  1. Pingback: Per Olov Enquist – Liknelseboken: En kärleksroman | Bokfantomen

  2. Pingback: Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren – Cirkeln | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.