Lars Ahlin – Som guld i glöd

Tillbaka till recensioner

Omslag: Lars Ahlin - Som guld i glödRedan sex år innan Lars Ahlins Tåbb med manifestet kom ut skrev han den korta romanen Som guld i glöd – Historien om en gubbes hjärtedöd. Titeln säger det mesta. Det är en kort historia om en äldre herres sista tid, och den inre resan han genomgår innan det är slut.

Gubben Kalle Sjökvist är milt uttryckt en misantrop. Bosatt högt upp på Södra berget håller han sig mest för sig själv och hatar allt och alla. Varje morgon börjar han med att förbanna den “store djävuls-leing” som bor där uppe i himmelen.

Det var inte alltid så. I ungdomen var han förlovad och hade goda förutsättningar för ett fint liv. Men när han senare blev av med ena armen i en stenbrottsolycka gick allt åt pipan. Fästmön Anna övergav honom och fann någon annan. Pappan hade redan gått bort och Kalle Sjökvist förbannade skaparen som utsatte honom för allt ont. Han vände gud ryggen och efter det har han dagligen övat upp sin hatgrimas och stängt sitt hjärta – övat på att inte känna något alls. Emellanåt kommer “gubbhjärtat” fram, det blödiga hjärtat som har förståelse för andra och som gråter ut sin egen olycka. Det är i dessa stunder som Sjökvist för en inre kamp mellan sin hatiska sida och den mjuka, som också är vägen mot frälsning som hans mor (i hallucinationer) vill att han ska ta. När han senare faller och skadar sig så illa att hans liv går mot sitt slut blir det en batalj mellan de två personligheterna som lever inuti honom. De försöker vinna kampen om hans hjärta innan tiden är ute.

Jag har inte läst tillräckligt många Lars Ahlin ännu för att uttala mig hur den här boken bär drag av andra. Men Ahlin är känd för att blanda arbetarlitteratur om de små människorna, tillsammans med teologiska inslag. Det har han gjort redan här, som 22-åring. Men det är något annat som jag faller för. Och det är språket.

Det var en vän till mig som sa en gång “Det roligaste med Strindberg, det är att han skiter i alla regler. Det kan vara skrivet lite hur som helst”. Nu har jag inte läst tillräckligt mycket Strindberg för att kunna uttala mig. Bara nu känner jag mig oerhört fisförnäm som citerar en vän som pratar om Strindberg, men skit samma. Jag får se om det stämmer någon dag. Lars Ahlin skriver i alla fall lite som han vill känns det som. Språket har en oerhörd energi i den här boken. Det är kraftfullt, hetsigt och på sätt och vis slafsigt, något som kräver mod från en nybliven författare. Den inre kampen hos Sjökvist intensifieras i hallucinationerna med modern som hela tiden sjunger psalmen “Som guld i glöd”. Som ett mantra återupprepas den och formas sakta till ett ledmotiv för den ilskne gubben Sjökvist. På så vis hamrar Lars Ahlin in sitt budskap, samtidigt som det är skrivet med sån fart och fläkt att läsaren knappt hinner stanna upp och reflektera. Även om jag tycker om Sjökvist ilskna parad så önskar jag att boken skulle ha haft lite mer agerande med andra människor och som inte bara var full kareta på vansinnesknappen. Stunderna när Sjökvist blir blödig och ledsen visar en till sida av personen som skulle ha gjort boken mer nyanserad. Men man kan inte få allt här i världen, antar jag.

Lars Ahlin
Som guld i glöd: Historien om en gubbes hjärtedöd
Lars Ahlin-sällskapet 2007

2 thoughts on “Lars Ahlin – Som guld i glöd

  1. Pingback: Kajsa Norman – Bron över Blood river | Bokfantomen

  2. Pingback: Lars Ahlin – Nattens ögonsten | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.