Karin Boye – Kallocain

Tillbaka till recensioner

Omslag: Karin Boye - KallocainKarin Boyes kanske kändaste verk, åtminstone när det kommer till det skönlitterära, är en klaustrofobisk och poetisk version av framtiden, en sann dystopisk klassiker som kan ge läsaren mycket att fundera på.

I en framtid där alla medborgare arbetar och verkar för Statens bästa, där egenintresse och individer är bortglömt eller förbjudet, lyckas kemisten Leo Kall framkalla ett serum som han ger namnet Kallocain. Det är en blekgrön vätska som injiceras i en person som sedan berättar om sina innersta drömmar och tankar. Syftet med serumet är att det ska användas för att få fram bekännelser vid brott, men när medlets försökspersoner börjar uttrycka önskan om ett annat sorts liv, ett friare liv, vill Staten införa en ny lagstiftning.

Leo Kall är hängiven till Staten och är för deras rättsliga korrigeringar, men när han lyssnar på försökspersonernas bekännelser när han testar sitt serum börjar han rubbas i sin övertygelse. Men hans feghet och fanatiska övertygelse förvärrar bara situationen.

Det är faktiskt ganska skönt att läsa en bok, speciellt en dystopi med en totalitär makt, som har en huvudkaraktär som tror på det förtryckande systemet. Leo Kall går hela tiden Statens ärenden, han vill till och med göra dess makt ännu större, men svartsjukan och den spända relationen mellan honom och hans fru blir en katalysator för hans egen resa. Han börjar så smått inse vad han vill, men han får aldrig ta en dos kallocain och finna ut sina egna känslor. Allting är undantryckt inom honom och det är nervpirrande att läsa dialogen där alla i Statens våld är rädd för att säga fel. Det är enbart under kallocainruset som läsaren får pusta ut och höra några sanna ord för en gångs skull.

Karin Boye fick inspiration till boken från sin studieresa till Sovjetunionen och nazismens styre i Tyskland som rådde då boken skrevs. Men som många andra dystopier innefattar den element som än idag är skrämmande. Övervakning etc, det vet ni nog lika väl som jag. Det som ändå får Kallocain att sticka ut bland dystopierna, enligt mig, är att den är som allra bäst när bekännelserna får svängrum. Kallocain låter de undantryckta tankarna sägas högt, kritiskt mot det system och den livsåskådning som hon såg i både Tyskland och Sovjet. På så sätt blir också den totalitära makten ett snäpp läskigare, trots att Staten aldrig riktigt visar sin makt i form av våld. Jag önskar bara att triangeldramat mellan Leo Kall, hustrun och hans chef Edo Rissen hade broderats ut lite mer, för det kommer lite på sidan för att sedan petas in igen på slutet.

Karin Boye
Kallocain
Albert Bonniers förlag (1940)

One thought on “Karin Boye – Kallocain

  1. Pingback: Hilary Mantel – The Giant, O’Brien | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.