Jörn Donner – Bergman: PM

Tillbaka till recensioner

Omslag: Bergman: PMAtt börja läsa Jörn Donner känns som att börja lyssna på Neil Young eller Van Morrison. Det finns alldeles för mycket material. Jörn Donner har skrivit närmare femtio böcker och det är nästintill omöjligt att veta vilken av dessa som kan ge mig en god start om jag vill bli bekant med hans författarskap. Möjligtvis börjar jag i fel ände genom att läsa en av de senaste böckerna han har skrivit, men då kan jag arbeta mig bakåt lugnt och metodiskt.

Boken handlar främst om Jörn Donner och hans koppling till Sverige som hela tiden är inom ett samband med Bergman. Det känns nästan lite sorgligt att han måste skriva mer om en annan person än sig själv för att kartlägga sitt eget liv, men det är också fint. ”Utan Begman vore jag en annan” som han själv uttrycker det. Trots att Jörn Donner oftast gör en kort anmärkning om sina göromål i förhållande till Bergmans, lyckas han ändå göra sitt liv intressant och påtagligt. Boken ger en viss insikt i ett Sverige från en svunnen tid, men det skrapar bara på ytan. Jag får mersmak, men känner mig inte särskilt upplyst eftersom det aldrig når djupet någonstans. Det visar upp en värld där Bergman var kungen i filmvärlden och han hängde runt med Harry Schein och andra pampar. Det som känns skönt är att detta inte är en glorifiering av den tiden där Jörn Donner minns tillbaka när de skrockade förnöjt och var mäktiga män som kunde göra vad fan de ville. Den sidan kan skymtas här och där i texten, men för det mesta känns det saklig. Jag levde inte själv under den här tiden, men Bergman är fortfarande en fantom som hänger över svensk film och jag kan tänka mig hur det var på den tiden när han levde och uttalade sig till höger och vänster om andra människors verk. Boken har en bitterhet över detta och en ärlighet som jag uppskattar.

Jörn Donner och bokens alias ”J.” har lämnat ett större intryck på mig än vad Bergman gjorde, men jag vet inte riktigt hur. Kanske är det för att Bergman har alldeles för mycket mytbildning kring sig som det är. Eller kanske är det intressantare att rikta in sig på mångsysslaren Donner som verkar ha fingret med i spelet på alla möjliga håll och kanter i Sveriges kulturvärld. Det är en bra bok som introduktion till Jörn Donners värld, men låt inte titeln lura er, det handlar inte främst om Bergmans verk, snarare deras relation.

Men hur ska jag gå vidare in i Jörn Donners värld? Är det bäst att börja från början? Bergman: PM gav mig mersmak och kändes trots allt som en ganska bra introduktion till Jörn Donner. Men vem vet hur en ska närma sig Jörn Donner än Jörn Donner själv? Efter att jag hade läst boken skrev jag ett brev till honom och bad om tips på någon annan bok jag borde läsa av honom. Jag fick svar efter några veckor och han sa att en bra start var hans 1100 sidor långa självbiografi Mammuten. Ni kan tacka mig om den gillar den. Än har jag inte införskaffat den, men varje gång jag googlar Jörn Donner och Mammuten är ordet ”kuk” med någonstans i länktexterna. Det låter lovande…

Jörn Donner
Bergman: PM
Ekerlids 2009

2 thoughts on “Jörn Donner – Bergman: PM

  1. Pingback: Truman Capote – Breakfast at Tiffany’s | Bokfantomen

  2. Pingback: Isaac Bashevis Singer – Trollkarlen från Lublin | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.