Jo Nesbø – Huvudjägarna

Tillbaka till recensioner

Omslag: HuvudjägarnaI julas var jag ute på krogen, som sig bör, och träffade gamla vänner och bekanta som även de var hemma för att fira högtiden. Jag träffade en gammal klasskamrat som berättade att han (jag skulle kunna skriva hen, men vi vet alla innerst inne att följande ord enbart kan komma ur en karlamun) bodde i Norge numera och pumpade olja, fast han var anställd på kontorsdelen. Det var lite jobbigt, eftersom han fick skatta på aktier hemma i Sverige och sedan fick han skatta på lönen i Norge. Och som om det inte var nog fick han också betala förmögenhetsskatt! Vissa har det inte lätt. Men så är det när en blir headhuntad… Jajamensan, de kom direkt till skolan ska ni veta och sökte upp honom. Hans tirad om sig själv fick mig att tänka på en gammal goding och det var dags att damma av, nämligen Jo Nesbøs roman Huvudjägarna. Båda min forna klasskamrat och den boken är nämligen fulla av skryt.

Jag ber om ursäkt i förväg för recensionen den här recensionen. Tonen kan uppfattas en smula hård. Boken är en spännande historia, det medger jag gladeligen, men kampen mellan två alfahanar, både under 180 cm med stora plånböcker, är en snoppmätartävling som gör mig alldeles utmattad av dess grabbighet. Det är sex där de lyckas få kvinnor att skrika så högt att de måste hålla för öronen, fontänorgasmer där de råmar som rådjur och ett flertal benämningar av stora pungkulor och penisar. En fallosfest av det sämre slaget.

Roger Brown är huvudjägare, den bästa av dem alla, vars arbete är att finna, samt rekrytera den bäst lämpade kandidaten till en topposition i det företag som söker en ny medarbetare. Men vid sidan om är Roger Brown också konsttjuv. Pengarna han tjänar på den lagliga verksamheten räcker inte till för det dyra leverne han har tillsammans med sin hustru Diana och därför behöver han få in deg på annat sätt. Annars lämnar hon kanske honom och hans korta kropp! När han senare möter Clas Greve, en passande kandidat till vilket jobb som helst, och dessutom ägare till en Rubensmålning som har varit försvunnen i årtionden, ser Roger sin chans att bli ekonomiskt oberoende för resten av sitt liv. Men när stölden väl går igenom får han Clas efter sig. Clas, exmilitären, superhunken och psykopaten.

Till en början är boken ganska bra. Det känns som att det finns en ironisk ton i Roger Browns monolog om vad som är viktigt här i livet. Och Jo Nesbø kan konsten att peta in fakta i sina texter som ger en viss sorts mervärde. Men det var alla dessa detaljer omkring som gjorde mig illa till mods. När en personbeskrivning följs av en resumé över vilka de knullar känns det bara töntigt och som en dålig imitation av American Psycho. Och när Roger Brown och alla de andra har varit fantastiska och manliga i över två hundra sidor blir jag alldeles utmattad. Historien har många spännande inslag och är härligt skruvad, men när det till råga på allt avslutas historien av en resumé där hela handlingen blir förklarad genom en tv-intervju. Det är inte första gången som Jo Nesbø petar in en av sina perfekt regisserade talkshows och i det här fallet fyller det i princip ingen annan funktion att försöka belysa hur briljant bokens handling är. Kan han inte skriva med hur mycket han skattar istället? Det är nog intressantare.

Jo Nesbø
Huvudjägarna
Piratförlaget 2011 (inbunden) Pocketförlaget 2011 (pocket)
Originalets titel: Hodejegerne (2008)

Här kommer en spoiler.

Är det inte underligt att en karaktär som hela tiden pratar om hur viktigt det är att inte lämna spår efter sig vid stöld eller rån, kommer undan med ett mord där rättsläkaren inte kan avgöra om ett lik dog för en timme eller ett dygn sedan?

One thought on “Jo Nesbø – Huvudjägarna

  1. Pingback: Patrick Modiano – Nätternas gräs | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.