Imre Kertész – Den engelska flaggan

Tillbaka till recensionerOmslag: Imre Kertesz - Den engelska flaggan

Jag måste erkänna en sak. När dödsbudet kom att Imre Kertész var död reagerade alla som satt i närheten som om påven hade blivit mördad, samtidigt som min enda tanke var: “Vem fan är det?”. Till mitt försvar kan jag nämna att en av anledningarna till varför jag inte kände igen namnet var att alla i närheten uttalade namnet på olika sätt. “Kerrrterrrrrs”, “Kertes”, “Kertesch” och så vidare. Det var först när jag läste “Författaren till ‘Mannen utan öde’” är död” som polletten föll ner. Jag hade inte läst den, men var någorlunda bekant med den. Sen så har ju Kertész vunnit Nobelpriset, något som gjort honom känd hos de flesta litteraturintresserade. Men det var innan min tid. Jag levde, men mitt litterära vetande var inte tillräckligt utvecklat ännu. Jag hade fullt upp med att läsa Harry Potter på den tiden.

Jag tänkte att det var bäst att ge sig på en bok av den ungerska litteraturgiganten illa kvickt, för att själv kunna ha en åsikt i frågan. “Mannen utan öde” var utlånad på varenda bibliotek med omnejd. Istället fick det bli “Den engelska flaggan”. Efter de första tio sidorna var jag inte nöjd med mitt val, men den korta romanen växte för varje sida.

Att läsa en bok är precis som ett mattetal. Det gäller bara att hitta dess formel. Det har jag säkert nämnt förut, men jag framhåller det gärna en gång till. När jag läste “Den engelska flaggan” blev det extra tydligt. Till en början gick det oerhört trögt, det var bisats på bisats och jag var tvungen att läsa om varenda mening för att fatta vad författaren egentligen ville ha sagt. Jag blev förbannad, tyckte det var onödigt krångligt och därmed ett medvetet val från författaren att göra sin egen litteratur så svårtillgänglig som möjligt. Men allt eftersom gick det bättre och jag kom in i hans skrivstil.

“Men vad fan handlar boken om egentligen?!” kanske några av er utropar nu, eftersom jag inte har kommit till den biten är. Sanningen är att det är ganska svårförklarat och även ganska betydelselöst. För historien börjar i att Imre Kertész ska berätta om Ungernrevolten 1956, när landet gjorde uppror mot Sovjetockupationen och levde upp i några dagar innan de krossades av pansarvagnarna som sattes in emot dem. Detta är historien om den engelska flaggan, men för att Kertész ska kunna berätta om det behöver han berätta om hans kärlek till Wagner och därmed också hans kärlek till Thomas Mann. Ingen historia sker utan någon koppling till något annat, och det är också det som gör att boken blir en bisats- och parentesfest. Det är hela tiden möjligt att peta in något motresonemang eller en fundering som gör att det som skrivs inte blir absolut. När man väl kommer in i det vaggas läsaren till ro i en bok på mindre än 80 sidor som samtidigt rymmer mer än många böcker på 300 sidor. Dock kunde det kanske ha skrivits något enklare och mindre spekulativt, men man kan inte få allt. Istället blir det en härligt utbroderad historia om en mans minnen, både luddigt och skarpt på samma gång.

Imre Kertész
Den engelska flaggan
Weyler förlag 2008
Originalets titel: Az angol lobogó (1991)

One thought on “Imre Kertész – Den engelska flaggan

  1. Pingback: Graham Macrae Burnet – His bloody project | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.