Gun-Britt Sundström – Maken

Tillbaka till recensioner

Omslag: Gun-Britt Sundström -  Maken

Jag måste erkänna att jag har skämts i flera år därför jag inte har läst Maken. Sedan den kom i nytryck för några år sedan och fick ett uppsving har jag bara hört bra saker om den, men ändå har jag inte kommit till skott och läst den, trots att jag har varit övertygad om att den kommer vara bra. Nu har jag äntligen tagit mig i kragen, och jag blev inte besviken.

Martina och Gustav träffas någon gång i början av 70-talet när de studerar på Stockholms universitet. Gustav är klart intresserad av Martina, men hon själv är lite tveksam. Det finns många kvaliteter hon gillar hos Gustav, men det finns alldeles för mycket hon stör sig på. Men de två inleder ett förhållande där jämvikten hela tiden är något skev. Martina tycker allra bäst om Gustav när han inte är där och idén om kärleken är egentligen starkare än deras kärlek. Det går flera år och de försöker finna någon slags balans, men istället plågar de bara varandra och irriterar sig ibland på småsaker. Som många förhållanden kan vara.

Till en början var jag besviken något så oerhört. Jag höll på att få ett bryt på de två älskande. Gustav var en sur martyr och Martina var en pessimist som letade fel överallt. Jag trodde att det skulle vara så under hela bokens gång, men sakta började Gustav ändras någorlunda och Martinas kärvhet blev efter hundra sidor helt plötsligt ljuvlig. Till en början var det bara jobbigt att läsa deras bråk där de gjorde en höna av en fjäder, men sedan gick det att förstå bådas situation. Varje bråk, eller nästan varje bråk, gav en ny syn på saken och det var ofta svårt att veta vem som hade rätt i grälet. Om det nu går att ha rätt i vissa duster. Ibland hade båda rätt, ibland var båda dumma i huvudet.

Gun-Britt Sundström lyckas med konststycket att få läsaren engagerad i två personer som för det mesta är framställs från sina sämre sidor. Men deras gnabb har en humor och ett resonemang som gör det lätt att tycka om dem. Egentligen går det inte riktigt att jämföra Maken med Egenmäktigt förfarande, eftersom de är två olika sorters förhållanden, men jag måste säga att Maken har en dialog som känns levande, ambivalent och spretig, som ett riktigt förhållande, där Egenmäktigt förfarande mer har en nykter analys av relationen i fråga. Händer det att Lena Andersson vaknar på natten och gråter för att hon inte har skrivit Maken? Jag tror inte det, jag ska som sagt inte jämföra de två (men ändå har jag gjort det!), men Maken lyckas vara flängigt och repetitivt som en riktig relation kan vara. Det är båda dess styrka och dess svaghet. Ibland känns det rätt tjatigt, men för det mesta är det skitbra.

Gun-Britt Sundström
Maken
Albert Bonniers förlag 1976 (nytryck 2008)

2 thoughts on “Gun-Britt Sundström – Maken

  1. Pingback: Leo Tolstoj – Ivan Iljitjs död | Bokfantomen

  2. Pingback: John Ajvide Lindqvist – Låt de gamla drömmarna dö | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.