Elisabeth Rynell – Skrivandets sinne

Tillbaka till recensioner

Omslag Skrivandets Sinne

Jag vet inte riktigt hur många titlar en skrivande person kan få till sitt namn. Om du googlar på en känd journalist står det ofta något i stil med ”… är journalist, författare, kritiker, ledarskribent och kulturexpert.” Vissa titlar känns befogade, men för det mesta tycker jag det räcker med att sätta titeln författare eller journalist. Hur som helst, Elisabeth Rynell är författare, poet och med tanke på hennes senaste bok måste jag nog också lägga till titeln essäist. För det är essäsamlingen Skrivandets sinne som jag har läst och kommer skriva lite om här nedan.

En skrivande människas titel är som sagt ofta mer utsmyckning än vad som behövs, men till denna bok vill jag få det sagt att Elisabeth Rynell ÄR poet. Jag gillar verkligen när poeter också skriver prosa, för resultat blir ofta att språket får en fin rytm och det känns som att varje ord är valt med omsorg. Precis så är det i Elisabeth Rynells Skrivandets sinne. I arton korta texter skriver hon om skrivprocessen, sin vän Sara Lidman, skogen, skrivkrampen och om samhället i allmänhet, alltid på något sätt kopplat till hennes eget skrivande.

En samling essäer om skrivande kanske inte lockar alla läsare där ute, men för de som själva skriver är Elisabeth Rynells bok en vacker beskrivning av tjusningen och fasan som skrivandet väcker inom oss. Åtminstone jag själv, som försöker skriva så mycket jag hinner, känner igen känslorna av tomhet och smärta i något som inte finns inom en själv. Skrivandet är en törst som aldrig kan släckas, men som växer när den hemska skrivkrampen torkar ut en. Skrivandet blir en kanal för ens tankar och känslor. Där de inte får komma ut på papperet känns det som att något dör inom en.

Elisabeth Rynells samling är en vacker bok. Det finns flera essäer, speciellt de som riktar in sig på skrivandet, som jag kommer läsa om flera gånger. Elisabeth Rynell är ödmjuk i dessa texter och försöker själv förstå sin relation till skrivandet. För det är när hon själv försöker finna ett resonemang som jag känner mig som en deltagare. Desto mindre tycker jag om hennes essäer om samhället och skogen kontra staden. Där har hon redan en tes färdigställd och driver den frenetiskt och aggressivt, där hon känns mer som en översittare än en passionerad debattör. Inget ont om att bo i staden och inget ont om att bo i skogen, men när det ska bli en kamp om vem som lever mest innerligt bestämmer jag mig för att sluta lyssna. Eller kanske rättare sagt, läsa.

Det som är bra med samlingar av detta slag är att varje lite text kan stå för sig själv och en del av essäerna är verkligen fantastiska. Som helhet faller de lite när de blir lästa i tät följd. Men det är en bok som kan vara värd att köpa och sedan kan du vika in ett litet hundöra på de kapitel som du håller närmast hjärtat. För det är texter du kan återvända till flera gånger om.

Elisabeth Rynell
Skrivandets sinne
Albert Bonniers förlag 2013

2 thoughts on “Elisabeth Rynell – Skrivandets sinne

  1. Pingback: Juan Gabriel Vasquez – Ljudet av sådant som faller | Bokfantomen

  2. Pingback: Kjell Westö – Hägring 38 | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.