Donna Tartt – Steglitsan

Tillbaka till recensioner

Donna Tartt - Steglitsan

21 år efter dundersuccén med Den hemliga historien är Donna Tartt tillbaka med sin tredje roman Steglitsan. Välskriven, annorlunda och detaljrik är Steglitsan en bok som är värd den långa väntan som vi har fått utstå.

Theodore Decker är en trettonårig pojke vars liv blir omkullkastat en stormig dag i New York. Theodore och hans mamma slinker in på Metropolitan Museum of Art för att se en utställning med holländska tavlor målade av mästare som Rembrandt och Fabritius. När de besöker museet utsätts det för en terroristattack. En bomb exploderar och dödar Theodores mamma och ett flertal andra. I ruinerna finner han en man kallad Welty som är döende. I ett förvirrat samtal får Theo mannens ring och tror sig bli övertalad att ta med sig tavlan Steglitsan av Fabritius. Tavlan kommer förändra hans liv och hela tiden ligga som en ond ande över allt han gör. Historien berättas i en tillbakablick från en äldre Theo som är närmare trettio. Han berättar om hur tavlan följer honom när han flyttar till Las Vegas och sin alkoholiserade far. Tillsammans med hans nya vän Boris tillbringar han sina dagar med att dricka och knarka, för att sedan bege sig tillbaka till New York. Där får han bo hos Weltys förra partner Hobie och blir med tiden en slipad antikhandlare, men dras snart in i kriminella kretsar när Boris återvänder i vuxen ålder.

Steglitsan kändes som att den aldrig skulle ta slut. Jag menar det inte som något negativt. Men berättaren lämnar hela tiden historien om tavlan och drar iväg på långa anekdoter om annat som har format hans liv. Donna Tartt lyckas skickligt återvända till huvudhistorien om tavlan och jag som läsare får ta del av ett människoliv vitt skilt från mitt eget. Jag får lära mig en massa om hur möbelrestaurering går till, hur ett liv som knarkande Las Vegas-tonåring kan te sig och jag får lära mig om konstens kriminella värld. Till en början blev jag irriterad över att ingenting hände i boken, men när jag sedan insåg vad för sorts historia det här var – en anekdotfylld och långsam historia som var fylld av intressanta passager, men i ett långsamt tempo, började jag plocka upp boken och tänka att jag steg in i en annan värld, precis som det ska vara med en bra bok.

Ibland blir det lite väl tjatigt och händelselöst, men på det stora hela är Steglitsan en bra bok. Den ger en läsarupplevelse som innehåller kärlek, knark, förlust och annorlunda miljöer som skiljer sig från många andra böcker som cirkulerar runt en stulen tavla. Steglitsan är en dramathriller som egentligen aldrig blir riktigt spännande, bara underhållande, vilket är ännu bättre.

Donna Tartt
Steglitsan
Albert Bonniers förlag 2013 (inbunden), Bonnier pocket 2014 (pocket)
Originalets titel: The Goldfinch (2013)

One thought on “Donna Tartt – Steglitsan

  1. Pingback: Hans Fallada – Hur ska det gå för Pinnebergs? | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.