Birgitta Trotzig – Dykungens dotter

Tillbaka till recensioner

Omslag: Birgitta Trotzig - Dykungens dotterDet är ofta jag läser Birgitta Trotzigs namn när det nämns i förbigående, till exempel som referens till en författares litterära stil. Ytterst sällan hör jag något av hennes verk nämnas, istället är det hennes författarskap som blossar och lockar till läsning. På grund av detta blir det också svårt att veta var en ska börja läsa henne. Men varför inte börja med denna: Dykungens dotter, en historia som lånat både titel och viss del av handlingen från H.C. Andersens saga med samma namn.

”Jag har en historia att berätta” börjar Dykungens dotter, vilket ingav hopp om en mysig, sagolik historia som bar spår av Andersens verk. Men icke, den här historien var allt annat än sagolik. Det var en becksvart berättelse om Mojans liv, hennes dotter och barnbarnet som kom långt senare.

När Mojan blir gravid efter upprepade samlag med en av samhällets olycksbarn lämnar hon gården för att starta ett nytt liv i Kristianstad. Pappan, Dykungen, är en hemlös som kommer och går som han vill. Han är aldrig riktigt närvarande, men dottern har ärvt hans mörka hår och drag. På grund av detta möts hon av fördomar och rasism och får leva sitt liv i ensamhet. Under tiden jobbar Mojan dubbelt för att ge dem ett någorlunda behagligt liv i Kristianstads fattiga kvarter. Men hur hon än försöker är det som att deras liv är redan dömt på förväg. Det vill sig aldrig för någon av dem och hon kan aldrig förmå sig att älska dottern som blockerar vägen tillbaka till hennes gamla liv. Det kärlekslösa och hårda livet förvärrar bara situationerna och spiralen fortsätter neråt desto längre handlingen fortlider.

Birgitta Trotzig inledde som sagt historien med orden ”Jag har en historia att berätta” och det hade hon sannerligen. Det är en hemsk historia, men den kan aldrig riktigt få något grepp hos mig och det är för att Birgitta Trotzig är så mån om att själv berätta historien. Mojan, dottern och de andra blir aldrig egna personer i den här historien. Istället är de figurer i Trotzigs svada av ord som aldrig tycks ta slut.

Trotzig har en egen berättarstil och den har beskrivits som svår, komplex och svårtillgänglig. Jag vill gärna tillägga trög. Delvis tog hon för lång tid på sig för att komma fram till poängen med vad hon ville säga i de flesta styckena, men det var också för repetitivt och underligt formulerat för min smak. Det gick aldrig att få in ett tempo, även om det gick bättre efter ett tag. Läsandet avbröts hela tiden, både på grund av meningarna som slog knut på sig själva och de bitvis oerhört lökiga metaforerna. Däremot vågade Trotzig hålla Dykungens dotter så oerhört dyster hela berättelsen igenom, utan att det kändes överdrivet eller för mycket. På så sätt var det en behållning, och även om jag hade svårt för språket så skimrade det till under flera partier.

Birgitta Trotzig
Dykungens dotter
Albert Bonniers förlag 2015
Utkom första gången 1985

One thought on “Birgitta Trotzig – Dykungens dotter

  1. Pingback: Sara Lidman – Tjärdalen | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.