Arnaldur Indridason – Glasbruket

Tillbaka till recensioner

Omslag: Arnaldur Indri∂ason - Glasbruket

Islands kanske mest kända författare Arnaldur Indri∂ason har skrivit mer än femton böcker och de flesta handlar om polisen Erlendur. Han fick sitt internationella genombrott med detektivromanen Glasbruket, den tredje i serien (inte den första som Norstedts påstår på baksidan) om Erlendur och hans kollegor.

En äldre man hittas död i sin lägenhet med en underlig papperslapp bredvid sig. Samtidigt försvinner en kvinna från sitt bröllop. Det första blir ett polisärende, det andra blir en privat spaning för Erlendur. Till råga på allt dyker hans dotter upp och är i grossess. Hon bor hos honom och avgiftar sig själv efter flera år av drogmissbruk. Allt eftersom inser Erlendur att mordoffret är allt annat än ett offer, snarare en förövare. Då uppstår frågan: Vem skulle vilja hämnas?

Behållningen i Indri∂asons roman är att den låter polisarbetet ta tid. Poliserna kommer inte fram till nya upptäckter hela tiden, utan de måste nöta fram nya uppgifter. De knakar dörr, går igenom material och gör utgrävningar. Det känns åtminstone autentiskt. Då är det även lite spännande.

Det var någon som tipsade mig om Indri∂asons romaner för länge sedan. Denne person sa att Erlendur var en så behaglig person. Hans funderingar var filosofiska och det reflekterades i språket. Tyvärr kan jag inte hålla med om det. Istället för filosofisk är Erlendur snarare gubbig som funderar över att han har blivit gammal. Det är inga långa resonemang han för, eller särskilt djupa. Istället är det små korta tankar som är tänkta att vara komiska. Hade jag varit trettio år äldre hade jag nog förstått dem och skrattat gott. Men dessvärre uteblev mitt skrockande.

Möjligtvis har författaren förbättrat språket i senare böcker. I Glasbruket var det faktiskt riktigt dåligt gestaltat vid vissa tillfällen. Beskrivningarna satt inte där de skulle och karaktärernas handlingar blev beskrivna innan de utförde dem, istället för att de gjorde något och sedan fick jag dra min egen slutsats om varför. Speciellt crescendot föll alldeles platt när gestaltningen inte satt där den skulle. Allt detta kombinerat med en historia där vissa sidospår kändes överflödiga och irrelevanta för den huvudsakliga berättelsen gjorde tyvärr att Glasbruket blev en ganska dålig läsupplevelse. Vem vet, det kanske blir bättre. Jag får läsa en-två böcker till av Indri∂ason för att se hur han utvecklas. Det kan jag åtminstone ge honom.

Arnaldur Indri∂ason
Glasbruket
Norstedts (nytryck pocket 2015)
Originalets titel: Mýrin (2000)

2 thoughts on “Arnaldur Indridason – Glasbruket

  1. Pingback: Jojo Moyes – Etthundra mil | Bokfantomen

  2. Pingback: Stefan Zweig – Amok | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.