Annika Persson – Jag vill ju vara fri

Tillbaka till recensioner

Omslag: Annika Persson - Jag vill ju vara friJag måste erkänna det redan direkt: Jag är inget vidare fan av Lena Nyman. Eller först borde jag kanske säga att det här är en biografi av Lena Nyman, och sen nämna att jag inte VAR något vidare fan av henne. ”Jag vill ju vara fri” har gett mig en betydligt mer nyanserad bild av vem Lena Nyman var. Hon var en slags naturkraft, en sann skådespelarbegåvning och en frisk fläkt i 60-talets Gubbsverige. Sedan måste vi nämna att hon var en viktig pusselbit i vad som kan kallas svenska teaterns storhetstid. Eller jag drar mig åtminstone inte för att kalla tiden med Bergman och co på Dramaten för ”guldåldern”.

När Lena Nyman inte hade lång tid kvarlämnade hon in 17 pappkassar med dagböcker, anteckningsböcker, brev och foton som hon fört och samlat på sig under sitt liv. Det är grundmaterialet i Annika Perssons biografi, men hon är även kompletterat med intervjuer och annat material. Resultatet är en historia om Lena Nymans liv som kontrasterar lite mot hur jag trodde att det skulle vara. Hon är alltid rolig i filmer och intervjuer jag har sett, men dagböckerna visar en annan sida där ätstörningar, alkoholproblem och pillermissbruk följer henne genom hela livet. För att inte tala om alla gubbar som recenserar hennes kropp eller bara tar sig friheter med den lilla gulliga ”gräddbakelsen”. Det är en bok som gör en förbannad, samtidigt som den skildrar en fascinerande tid i den svenska kulturen. Men den visar också på något sätt Lena Nymans begåvning.

Jag ser egentligen aldrig prov på denna begåvning i boken. Det gestaltas knappt hur hon spelar eller vad som är det speciella. Fast hur fasen gestaltar man ett skådespel? Annika Perssons metod är i alla fall att hon beskriver en del grejer på scenen och refererar mest till hyllningskörerna som följer. Det blir några utdrag från recensioner och uttalanden från beundrare och kollegor som såg Lena på scenen som på något sätt tecknar porträttet fullt begripligt för mig.

Men när jag läser ”Jag vill ju vara fri” saknar jag en distans mellan författaren Annika Persson och biografins huvudperson Lena Nyman. Hela boken känns som en lång hyllningskör till Nyman där Persson aldrig riktigt går in på djupet i vad hon gjorde och vilka effekter det hade på andra. Det är bara Nyman i fokus hela tiden och det kändes en smula onyanserat. Sedan flög vissa perioder förbi, till exempel filminspelningen av ”Ronja Rövardotter” avhandlas på två rader, likaså vännen Tage Danielssons död. Ibland känns det mer som ett referat av Lena Nymans liv än en gripande skildring när det går riktigt fort. Boken faller på det. Jag vill dock poängtera att jag inte riktigt kan bestämma mig om vad jag tycker om författaren och huvudrollens relation. Det gör kanske ingenting att Annika Persson hela tiden står på Nymans sida. När jag har läst den här boken känns det som att det var alldeles för få som gjorde det.

Annika Persson
Jag vill ju vara fri
Norstedts 2013

Leave a Reply

Your email address will not be published.