Anne Enright – Den gröna vägen

Tillbaka till recensioner

Omslag: Anne Enright - Den gröna vägenSom det har babblats om Man Booker-priset här på Bokfantomen, men än kan vi inte riktigt släppa taget. Även om Anne Enright rätteligen inte nominerades för sin senaste roman Den gröna vägen vann hon priset 2007 för The Gathering. Något som måste nämnas innan vi sätter igång med att förklara handlingen.

Med bas på Irland, men med världen som spelplan får läsaren följa familjen Madigan som består av fyra barn som styrs av matriarken Rosaleen. Även minnet av pappan svävar över dem, men han är fullt levande när det med den 12-åriga Hannah, yngsta dottern i familjen som 1980 försöker förstå varför mamma är ledsen, farmor är fattig och morbror säljer hemliga varor på apoteket. Hennes äldsta bror vill bli präst och storasystern är utflugen ur huset. Allting ses genom barnets ögon, för att sedan hoppa tio år fram i tiden till storebrodern Dan.

Den äldsta sonen Dan har lagt ner präststudierna och lever i förnekelse tillsammans med män i New Yorks 90-tal där flera av hans vänner dör i aids. Själv verkar han klara sig galant och är underligt blasé kring sjukdomen dessutom. Hemma på Irland har äldsta dottern Constance stannat kvar i närheten av mamman. Hon har gift sig och skaffat barn. Hennes liv är så uppfyllt av de andra i familjen att hon hyser en liten skärva av en önskan att hon har bröstcancer.

Yngsta sonen Emmet är i Afrika och försöker rädda världen, men gör egentligen ingen skillnad. Han lever tillsammans med en kvinna och tillsammans tar de hand om en hemlös hund, något som skapar en kulturkrock med lokalbefolkningen. Alla fyra får ett kapitel ägnat till sig i början av romanen som förklarar deras sätt att vara och se på världen.

Åren går och till slut är det matriarken Rosaleens tur att stå i berättelsens centrum. Hon bjuder hem de fyra barnen till att fira jul i huset en sista gång. Sedan är det dags att sälja barndomshemmet. Något motvilligt samlas hela familjen för första gången på evigheter. Återföreningen går kanske inte så bra som modern hoppades och det blir en del drama.

Jag hade höga förväntningar på Den gröna vägen. Möjligtvis för höga eftersom jag blev rejält besviken. Dispositionen i boken är smart och vidgar bokens värld över flera decennier och världsdelar. När historiens kärna, den gemensamma julen, väl är i sikte är det bara en tredjedel kvar av boken och du är införstådd i hela familjen Madigans respektive liv. Det kräver mod av en författare att låta det ta sådan tid innan familjen är samlad.

Problemet är bara att jag inte kan känna något. Det finns många saker som tar emot i läsningen. Jag har alltid svårt när karaktärer ska få ett extra lager djup genom att vara osympatiska och olyckliga. Det får de gladeligen vara, men när det är det enda som går att finna i karaktärerna blir det lika ytligt som om de sprang runt och ropade “yiihooo” hela tiden. En annan anledningen till att boken inte riktigt bet fast i mig var de tvära kasten. Stämningen är hela tiden central i boken. Hela familjen känner av den, sabbar den och försöker rädda den. Vad som i ena stunden kan vara en härlig gemenskap urartar till ett bråk två meningar senare. Men jag finner inte den där precisionen som gör att man kan utläsa en hel bakgrundshistoria. Helle Helle skriver också på ett minimalistiskt sätt, men hennes språk är så avskalat och precist att du går ner i tempo rent automatiskt. I Anne Enrights Den gröna vägen kantrar det hela tiden och jag måste försöka påminna mig själv varför jag ska bry mig.

Jag tyckte också att de fem karaktärerna kändes något stereotypa. Den olyckliga biståndsarbetaren, den alkoholiserade och misslyckade aktrisen, rika mamman med järngrepp på familjen och äldsta systern som ser sig själv som martyr. Jag ville ha något mer, men kanske jag får vända mig till The gathering för att få det.

Anne Enright
Den gröna vägen
Brombergs förlag 2016
Originalets titel: The green road (2015)

2 thoughts on “Anne Enright – Den gröna vägen

  1. Pingback: Angela Carter – The bloody chamber | Bokfantomen

  2. Pingback: Thomas Pynchon – Inherent Vice | Bokfantomen

Leave a Reply

Your email address will not be published.